Präster, tårtor och noshörningar!

Oj oj oj, endast 9 dagar kvar i Kenya! Och så mycket har hänt sedan sista inlägget. Men, vi tar det i ordning.

Förra torsdagen satt jag och Moa och hade precis avnjutit vår kvällsvard i godan ro när telefonen ringer. Det var Maloba, sjuksköterskan jag har jobbat med på Minor Theater och han säger att det är ett kejsarsnitt på gång uppe på sjukhuset och att vi skall skynda oss dit. Med en blandning av panik och lycka och med adrenalinet pumpande i kroppen skriker jag ut till Moa (som förövrigt sitter en halv meter ifrån mig), KEJSARSNITT PÅ SJUKHUSET!!! och Moa, likt en pantomim-artist slår dramatiskt ut med sina armar, och drar ett djupt andetag. Våra bordsherrar ser något konfunderade ut. Vi rusar ut ur restaurangen och beger oss till sjukhuset i en väldans fart, när pikipiki-snubben försöker lura oss på pengar skriker vi "it's an emergency!!!". och han ger med sig och kör oss för halva priset. Vi kände oss väldigt coola och viktiga. Väl framme fick vi svida om och sen blev det dags för ingreppet att börja. Trodde vi. Nej, då kom de på att det inte fanns något kirurgiskt rakblad till hands. Patienten låg på britsen och kved, hade precis blivit renskrubbad och fick nu vänta i ca 20 minuter på att ett rakblad skulle hittas. Det var skrattretande. Särskillt med tanke på att det var ett akut kejsarsnitt då bebisen höll på att avlida inne i magen och att mamman låg och hade anemi. Slutet gott, allting gott. Bebisen levde när den plockades ut och efter lite hjärtmassage och sugande kunde den flyttas till avdelningen där den sedan stabiliserades.

Dagen därpå åkte vi till Kakamega med planen att först besöka sjukhuset där som är ett level 5, dvs ett betydligt större sjukhus än det i Kimilili med betydligt mer utrustning. Vi har lärt känna en kille som är doktor där och han hade lovat oss att visa oss runt. Efter sjukhuset tänkte vi spendera natten i Kakamega för att sedan dagen efter besöka Kakamega Forest, Kenyas enda kvarvarade regnskog. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss då Myk, Dr Kakamega, fick förhinder och inte befann sig i staden. Men, vi var inte så ledsna över det, utan spenderade en superb eftermiddag bara jag och Moa inne i Kakamega, åt en god lunch, besökte supermarketen (jag vet, det är tragiskt att det stora nöjet med att komma till en större stad är att få gå runt och titta i mataffärer!!), kikade lite i andra affärer för att slutligen återvända till hotellet vi hittat för att dricka lite te, äta kvällsmat och sedan få en skön nattsömn. Ja, vår skönhetssömn blev det inte så mycket med då kyrkan som låg tvärs över gatan, just denna natt hade en nattservice med en skrikande pastor fram till klockan tre på natten. Till en början trodde vi att det var en nattklubb, men förstod sedan att det var en pastor som predikade med väldig inlevelse. Jag försökte söva Moa genom att läsa högt ur den enda bok som fanns att tillgå, The Holy Bible, och lyckades väl lite sisådär. Så efter en sömnlös natt begav vi oss ned till receptionen för att höra oss för om bästa resalternativ för att ta oss till Kakamega Forest. De propsade på att en matatu skulle ta alldeles för lång tid och att alternativet antingen skulle vara en taxi eller en pikipiki. Vi valde pikipiki då detta skulle bli billigare och vi förklarade att vi skulle till Kenya Wildlife Service där vi redan hade bokat en guide som skulle ta oss runt i skogen. Tjejen i receptionen fixade fram två pikipiki till oss och förklarade för killarna vart de skulle ta oss. Vi sa igen vårt resmål då vi var medvetna om att det finns flera ingångar till skogen. Och så bar det iväg. Och ja, självklart kör killarna oss till fel ende av skogen. 30 minuters motorcykelfärd till södra delen, när vi skulle 30 minuter norr ut. Efter heta diskussioner med killarna som nu ville ha dubbelt betalt då de kört fel (ologiskt nog), punktering på motorcykeln och en vansinnesfärd i lera blir vi i alla fall avsläppta vid en matatu, 10 minuter från hotellet vi spenderat natten på, och vi åker med den till skogen istället. Ni känner ironin, inte sant?!

Väl framme vid skogen (två timmar försenade) blev vi tilldelade vår guide Ruth. Hon var supermysig och väldigt påläst om skogen, förklarade vilka alla träd och djur var, vad vi kunde använda blad och rötter till och tog oss igenom skogen på 4 timmar. Det var helt fantastiskt vackert!! Skogen är uppdelad i primär regnskog och sekundär regnskog. Vi började i den primära och fick se enorma träd, 300 år gamla. På snåriga, slingriga stigar ledde Ruth oss fram och berättade historier om allt vi såg. Vi såg en mängd olika apor, fåglar, fjärilar, vattenfall och en massor av blommor och träd. Efter de fyra timmarna var vi riktigt smutsiga och trötta i benen och det var med glädje vi satte oss på en matatu hemåt till Kimilili igen. Det var nu lördag.

Söndagen blev en skön vilodag, med lite solande på innegården och uppladdning av krafterna. Dagen efter var det nämligen dags att sätta sig i Martins (ägaren till hotellet vi bor på) bil för att återvända till Nairobi för att hämta upp mitt pass. Martin skulle ändå tillbaka till Nairobi där han bor med sin fru efter ett 10 dagars besök i Kimilili. Det var en lång färd som spenderades med lite utbyte av sagor. Jag berättade för honom en liten saga ur den grekiska mytologin, om jätten Orion och hur det kommer sig att påskägget levereras av påskharen, och Martin berättade en saga om hur en hare och en elefant bestämmer sig för att mörda sina mammor. Den hade inte ens en slutklämm, för den hade Martin glömt. Det blev en liten olustig tystnad. Väl framme i Nairobi blev vi välkomnade av Martins fru, Alice. Hon är en helt fantastisk kvinna, full av glädje, värme och kärlek. Första kvällen försökte hon frälsa oss då Martin berättade att vi ej var troende, men hon släppte det efter en timmes diskussion, som faktiskt var väldigt intressant. Efter en fantastisk middag, och en fin natt i var sin säng (lyxigt för en gångs skull) var det dags att bege oss till Nairobi national park, där vi äntligen fick se lite djur! Vi såg bufflar, giraffer, impalas, gazeller, en svart och två vita noshörningar, strutsar och en pumba! Mycket lyckat med andra ord! Därefter åkte vi till Alice tårtaffär, Alice har för inte så länge sedan öppnat ett litet bageri där hon gör tårtor och annat till födelsedagar, bröllop och andra tillställningar. Vi hade bestämt oss för att lära henne lite svenska finesser. Så på lördagen blev det en smarrig kladdkaka, som inte riktigt blev av svensk kaliber då ingredienserna är lite annorlunda, men den blev helt klart uppskattad. Dagen därpå blev det Kims kakor med vit choklad och ingefära, succé! Alice skall nu börja sälja dem i sin shop.

Alice och Kim i baktagen

Vi fick också nys om att Alice hade en italiensk vän som hade en restaurang lite längre bort. Alice och Vincent brukar byta tjänster, hon säljer hans pizzor och hans hennes tårtor. Vi blev väldigt sugna på att besöka Vincent och hans restaurang och åkte dit på lunch med Mike Alice och Martins son. Vi möttes av en lite galen, men charmig napolitansk italienare. Han blev så klart överväldigad över Kims italienska och blev så glad att han sjöng och spelade några visor för oss, medan vi mumsade i oss pasta med mozzarella, tomater och aubergine. Vilken eftermiddag! Efter vår väldigt lyckade vistelse och med lovord om att komma tillbaka en vecka senare till familjen begav vi oss till nattbussen återigen mot Kimilili.

Idag, lördag skall vi bege oss till Bungoma, en lite större stad för att äta lunch och strosa runt med vår vän Pauline. Vi kommer att sakna henne så mycket när vi åker. Sen är det inte många dagar kvar, nästa vecka har vi tre dagar på sjukhuset, lite middagar och farväl inplanerade innan vi ger oss av till Nakuru och Nairobi. Det känns lite vemodigt, men samtidigt väldigt skönt att åka hem! Vi saknar ju er där hemma.

Tjingeling!

  

Moset i Kakamega forest