Grottäventyr och andra bestyr

Nu har nästan ännu en vecka passerat och vi hinner knappt att andas så fort går det. I helgen var vi som sagt på utflykt i Mt Elgon National Park. Det var en lyckad tripp. Jag, Kim, Mark, Esther Gull och chauffören som jag tyvärr inte minns namnet på åkte iväg vid niotiden. Väl vid Mt Elgon tog vi oss med bli in längre i parken för att hinna med att se så mycket av den som möjligt. Vi möttes av water bucks, babianer, colombus apa, impalas och annat smått och gått. Med oss in i parken hade vi en guide. Med oss i släptåg klättrade han in i djungeln och tog oss med upp till en grotta. Det var lervälling hela vägen upp och en ganska rolig syn med tre wasongos kringhalkande med snart bruna, leriga byxor. Över grottan forsade ett vattenfall och det hela var verkligen vackert. Inne i den enorma grottan såg vi en hel del färsk buffelspillning och spår efter elefanter. Vi var ganska glada att vi inte mötte en buffel inne i mörkret...
I nästa grotta höll guiden på att inte hitta ut och då blev vi lite lagom nervösa, speciellt då vi bara hade en kass ficklampa och en mobil att lysa med. Men slutet gott allting gott, vi fann vår väg ut igen.
Sen blev det en lite djungelvandring med massor med apor av olika slag och när vi kom ner på plan mark igen möttes vi av en zebraflock! Det var en härlig dag ute i naturen.

Veckan har spenderats på sjukhuset, Kim har varit på minor theater, den lilla operationssalen. Vi brukar springa och hämta varandra när något spännande händer så vi var med på en tumamputation. Kim har även fått sy några gånger, så snart är hon en baddare på det. Själv har jag varit på MVC/BVC mödra - och barnvårdcentral. Det fungerade ungefär som här i Sverige med vaccination av barn, men även mottagning av sjuka barn. På mödra sidan tar vi emot både gravida och kvinnor som vill ha preventivmedel. Preventivmedel kallas här för family planning. I Kenya försöker man minska ner på barnafödandet så att familjer skall ha 2-3 barn och inte 7-10. Så där fick jag assistera vid spiralinsättning och annat gott och blandat.

De två senaste dagarna har jag återigen varit på maternity ward, BB och igår förlöste jag en mamma på egen hand! Även om jag har varit med vid flera förlossningar var denna gången väldigt speciell eftersom att jag gjorde det hela själv. Började nästan lipa när pojken kom ut. Följde mamman hela vägen genom värkarbetet, motiverade henne och puschade henne till att krysta ut barnet. 4,4 kg är ett stort barn, och speciellt med Kenyanska mått mätt, men det gick bra. Dock förlorade kvinnan en hel del blod efter att placentan kommit, men idag mådde både hon och pojken bra.   

I onsdags höll vi presentation för personalen på sjukhuset. Vi pratade om Sverige och svensk kultur vilket var mycket uppskattat. Sedan pratade vi om svensk sjukvård. Vi gjorde mycket jämförelser mellan de olika sjukvårdssystemen och poängterade det vi lärt oss här och det vi vill lära dem. Vi fick mycket frågor främst angående Sverige, om vi omskär våra pojkar, hur vi håller värmen i husen och hur vi kan ha så lite HIV. Efteråt hade vi ett litet möte med superintendenten på sjukhuset (den ansvariga chefsläkaren). Han gav oss mycket material angående hur Kimilili District Hospital försöker utvecklas och uppfylla millenniummålen. Vi har tänkt skriva om detta i vår rapport och har själva funderat mycket över hur sjukhuset gör för att nå målen. De har visioner, men mycket brister i att de inte har några resurser. Att det ibland inte ens finns handskar är katastrof. Samtidigt var det en av de saker vi berömde personalen för på vår presentation, att de är så duktiga på att improvisera. Hade svenska läkare och sjuksköterskor varit i samma situation så är frågan om vi hade klarat upp det.

Imorgon åker vi till Kakamega, där skall vi besöka ett större sjukhus (level 5). Hoppas att vi blir positivt överraskade, men vi får väl se. De skall ju ha lite mer resurser och redskap. I Kakamega stannar vi över natten och på lördag blir det en tur i Kakamega forest. Där blir det mer djungeläventyr. 400 sorters fåglar, 27 sorters ormar (till min och framför allt Kims förskräckelse), massor med fjärilar och apor. Efter det återstår bara två veckor till hemfärd. 

Nairobi tur och retur

Dagarna går riktigt snabbt nu. Denna veckan har gått i ett hujj. I tisdags kväll tog vi nattbussen till Nairobi för att på onsdagen besöka ambassaden och fixa ett nytt pass till Kimpa. Bussen gick från Bungoma klockan 20.00 och anlände i Nairobi 05:00. Bussresan gick bra, men ganska mycket skump på vägen gjorde att nattsömnen inte var perfekt. Vid sextiden blev vi upplockade av George, samma kille som körde oss från Nairobi till Kimilili när vi kom hit. Vi åt frukost, fixade passfoto och sen gick vi runt i Nairobi och tittade på staden. Nairobi är KAOS. Men en häftig stad med stora kontraster från rikedom till fattigdom, från arkitektur till lerhus, storstad till natur.

Vid 13-tiden stod vi utanför svenska ambassaden och knackade på dörren. Efter en stund blev vi insläppta av vakter, som tur hade vi ju bokat tid annars hade vi fått gå hem tomhänta. Vi gick igenom säkerhetskontroll och jag fick öppna min ryggsäck och visa upp innehållet. Det gick bra, men sen kom jag på att jag hade en kniv där. Hoppsan sa jag här är visst en kniv... men jag fick följa med in ändå, efter att de beslagtagit väska med kniv. Efter lite väntan fick vi komma in till en mycket trevlig dam, vid namn Ulla. Hon fixade det mesta och om ca 1,5 vecka får vi hämta det rykande färska passet hos henne. Eftermiddagen spenderades på en vegetarisk, indisk restaurang där vi njöt av god mat och mangolassi mmmm. På kvällen tog vi nattbussen igen, skumpandes hem till Kimilili. Igår var vi riktigt möra, sov hela förmiddagen, tog sen en liten tripp till marknaden där fyndade klänningar och koftor. Det är lite kyligt vissa dagar, bara typ 18 grader...

I eftermiddag har vi planerat inför vår tripp till Mt Elgon i morgon. Vi har träffat Esther, som även heter Gull, som skall vara vår guide. Enligt henne är det inte så säkert att vi får se några djur så vi ställer in oss på vacker natur. Om det skulle kika fram nåt vilt så blir vi istället positivt överraskade. Det skall bli skönt med lite naturupplevelser i alla fall.   

Bilder från poliokampanjen

Matilli primary school

Kim vaccinerar skolbarn

Gula fina fåglar

Fantasin flödar (inte)

Orkar inte rör oss en tumm... (inte ens hitta på en rubrik)  ligger utslagna på sängen efter två dagar med poliokampanj. Vi har gått konstant i 8-9 timmar i två dagar nu. Vi har träffat så otroligt många underbara människor som välkomnar oss till sina hem med öppna armar. Vi har hittills vaccinerat 236 barn, alla under fem år. De flesta familjerna bor i lerhus, har ingen el, inget vatten och ingen skorsten. Maten lagas på öppen eld inne i huset, om man inte har ett extra hus som klassas som kök. Inte konstigt att de två grupperna i världen som får KOL är rökare och afrikanska kvinnor som lagar mat.

Till hjälp på vår färd har vi Reuben som är en 28-årig man i sina bästa år. Han är verkligen supertrevlig, har jättebra hand med barn. Han jobbar vid sidan om sitt civilingenjörsjobb som health care worker, vilket är level 1 i kenyanska sjukvård. Han besöker ca 100 hushåll en gång i månaden för att informera om olika saker, kolla hur många som föds och dött.

Reuben med två vaccinationsoffer

Markerar flitigt en dörr efter besöket

Mosegos med bebis

Även om vi är helt slut så här på eftermiddagen så är det verkligen härligt att vara ute hela dagarna. Träffa folk och vi känner att vi uträttar något gott. Vi stöter ju även på folk med lite olika krämpor som de vill få hjälp med. Vårtor, brännskador, sår och öroninflammation. Kim träffade en dam som pekade på sitt öra när Kim hälsade. Så Kim antog att hon inte hörde så bra och skrek till henne. Det visade sig sedan att tanten hade god hörsel (i alla fall innan Kim skrek), men öroninflammation. Vi kan ju inte göra så mycket på plats, men vi råder dem till att besöka sjukvård.

Imorgon börjar tredje dagen på vår kampanj, det skall bli grejt! Ut på tur igen.

Tack och hej leverpastej!

We will kick polio out off AFRICA!!

Glada och höga på socker i våra nya klänningar

Hallå!

Ännu en vecka på hopitalet har passerat och det stundar helg. men... När vi gick till Mutoro för att dela med oss av våra planer inför helgen, Kakamega forest, hade han kommit upp med den nobla planen att vi skall deltaga i ett volontärprojekt där vi skall sparka ut polio ur Afrika, vi ur Kimilili! Så igår var vi på ett möte som skulle vara ett training-meeting för hur vi skall gå till väga. Ett möte i Kenyansk anda. Det skulle börja kl 9, men kom först igång vid halv 12. där satt vi, glada i hågen den första timmen, lite mindre glada och mer svettiga de resterande. Kl 16.00 blev vi utsläppta ur kyrkan där mötet hölls och vi traskade/släpade oss vrålhungriga och med blodsockret nere vid anklarna till hotellet för lite chapati och te. Vi skall iaf gå runt under fem dagar, hus till hus ute i bushen och vaccinera barn upp till fem år mot polio. Jag och Moa och vår volontär-arbetare Reuben, vilket team va?! Förhoppningsvis känner han till trakterna där vi skall vandra.
Så där gick våra helgplaner upp i rök. Det får bli safari och skogsvandring helgen därefter istället.

Powerpoint fenomenet har nått Kenya... eller?

Tiden på sjukhuset har flutit på i all hast, vilket jag som har varit bland skrikande ungar är ganska så glad över. Jag skall definitivt INTE bli barnsjuksköterska. Inte i Kenya i alla fall. Här stinker det kiss och svett och barnen lider till max då föräldrarna inte har råd att köpa den medicin de skall ha. Men de blir samtidigt väldigt förvånade över att barnen inte blir friska. NÄHÄÄÄ??! Doktor lillöra är i alla fall väldigt bra och förklarar mycket för mig under ronderna. Har blivit specialist på pneumoni, malaria och malnutrition nu. Efter poliokampanjen skall jag spendera resterande dagar på CCC och bekämpa HIV.

Kim och Esther two african girls

Moset har blivit grym på förlossningar efter sin vecka på maternity ward. Och vi har blivit ett bra team nu när vi har förlöst en kvinna helt på egen hand då sjuksköterskan stod med ryggen mot patienten och letade efter sina handskar. DAKTARIII DAKTAAARIIIII!!! skrek kvinnan och jag och Moa slängde oss över henne och förlöste hennes lilla dotter i all hast. Splash sa det, Moa stöttade, jag fångade, Moa knippsade och klippte och jag förlöste placentan. push pull, push pull! Häftigt var det! Moa hade en stor blöt fläck på magen efteråt, fostervatten, mumma!! och sjuksköterskan sa lite torrt att vi hade vart dåliga då vi hade kladdat ner oss; " look at me, I am not dirty" "No, but you just stood there looking for your gloves" svarade vi lika torrt och gick nöjda där ifrån.

chipp o hajj!

Handskballonger är poppis

Moa med skolbarnen på Rising star school

Pilli pilli hoho (paprika)

Hej Hopp!

Idag är det måndag igen. Vi vaknade båda med lite måndagsångest efter en ganska sömnlös natt vilket är ovanligt då vi brukar sova ganska bra trotts betongkuddarna de förser oss med. Jag började idag på maternity ward där Kimpa härjade förra veckan och hon tog över för mig bland barnen. Jag har verkligen sett fram emot veckan på förlossning och mödravård då jag har små funderingar på att åta mig barnmorskeriet i framtiden. Vi hade ganska mycket patienter denna morgon, både gravida kvinnor med olika åkommor som malaria och diarré och mammor som återhämtar sig efter förlossningar och kejsarsnitt. En mamma var dock i det skedet att hon var redo att förda. Hon har redan 8 barn så den nionde graviditeten skulle väl inte vara någon match. Men då barnet låg med ryggen först bestämde doktor lillöra att vi skulle göra kejsarsnitt. Så jag förberedde patienten på operation med blodprov, kateter och rakning. Sjuksköterskan konstaterade att mamman redan var mycket öppen och tyckte att hon nog egentligen kunde föda vaginalt, men doktorn hade ju sagt sitt… Sjuksköterskan gick iväg för att se om de var förberedda i operationssalen och då började mamman krysta. Å nej tänkte jag det ser ut att komma något där nu… I grevens tid kom sjuksköterskan tillbaka för helt plötsligt ploppade ett litet flickebarn ut och kom till världen! Helt fantastiskt, underbart och häftigt. Men detta är inte slutet på historien, sjuksköterskan känner på mammans mage och utbrister – Det är en till! Så det var minsann tvillingar och med knappt 5 minuter så ploppade nästa lilla flicka ut, 2,5 kg vardera. Detta är något av det finaste jag varit med om!

I lördags var vi i Kitale, en lite större stad i närheten. Vi besökte ett museum som var ganska tråkigt, men vi tittade på ormar och krokodiler. De hade även en stig in i en skog där vi tittade på apor och vackra växter. Sen gick vi hungrigt vidare till en restaurang. De hade menyer! Vi har inga menyer på restaurangen vi äter på varje dag… Vi beställde in passionsjuice och mangojuice. Jag åt hamburgare och Kim pilau, ett ris med kryddor i, det är mycket gott. Mätta och glada gick vi på skojakt. Nu när vi har så fina klänningar kan vi ju inte gå omkring i leriga gympaskor så vi behövde sandaler! Efter letande i supermarkets där sandalerna föll i bitar bara man såg åt deras håll så hittade vi en riktig skoaffär. Där inhandlade vi varsitt par sandaler och jag köpte även safarikängor (sånna där som du köpte till mig när jag var lite pappa!). Efter denna dag var vi trötta och tog matatun hem. Det var ju ett äventyr i sig att åka matatu! Ca 14 personer inklämda i en buss för 9… vi kom helskinnade hem.

Igår var en lugn dag. På morgonen tvättade vi. Sen blev det sol på bakgården och eftermiddagen spenderades i Minnys salong där Kim became a real Africana! Hon gjorde flätor, eller lines som de kallar det för här. Det var ett kul ställe. Det verkade nästan som om vem som helst kunde gå in och böja fläta lite hit och dit. Det började på mig med, fascinerade av hur mjukt och lent mitt hår var, men jag stoppade dem innan de tagit över mitt huvud.

Morsning korsning!

Three woman, one mountain, and their search for the mysterious waterfall.. and so it begins!

(Skall läsas med den mörka amerikanska trailer-rösten).

Blev visst ett litet inlägg till, dagen till ära! Vi har nämligen haft den bästa dagen på länge! Definitivt den bästa dagen vi haft sen vi kom hit till Kimilili. Den började med att vi åter igen fick vänta på Dr Mutoro som vi skulle träffa kl 10.00 på sjukhuset för att planera dagens händelser. Då klockan slog 13.00 och han ännu ej ringt skickar vi ett något bittert sms till honom ( på så sätt kan han inte övertala oss till något vi inte vill) där vi förklarar att vi är trötta på att vänta på honom och att vi inte vill förlora mer tid på grund av honom. Vi ville hellre spendera dagen med lite PBL (problem-based-learning) och åka med Pauline till Mt Elgon. Ha en trevlig helg.

Efter denna boost av självrespekt begav vi oss tillsammans med Pauline på varsin motorcyckel till Mt Elgon. Och vilken naturupplevelse! Vi begav oss ut på en tre timmars vandring i vacker skog uppför berg och ned för branta majsplanteringar tills vi kom fram till vårt mål. Ett vattenfall på cirkus 10 meter! Det var fantastiskt skönt att komma bort från "stadsmiljön" och andas damfri luft. Att höra fågelkvitter och slippa alla muzungo-rop var mycket befriande. Pauline var en excellent guide tills hon så fint började förklara för oss om alla farliga djur som vi kunde stöta på under vår promenix, detta när vi befann oss mitt inne i mörkaste djungeln (i alla fall som det kändes just då). Hon beskrev in i minsta detalj hur de vilda bufflarna skulle jaga upp oss i träden, kissa på oss, buffla ned trädet och sedan döda oss. Mycket betryggande.  Vi kom i alla fall helskinnade ner från berget igen med en massor av frisk luft i lungorna och kameran full av bilder. Vi delar med oss av godbitarna här nedan.

Väl tillbaka i Kimilili, svettiga, smutsiga men glada i hågen, gick vi för att hämta våra klänningar vi beställt hos sömmerskan. De är superfina! Iklädda i dessa skall vi imorgon bege oss till Kitale, en grannby som är något större än Kimilili, där vi skall spendera dagen.

Chobanane muchuli!

Läääängst där borta i mitten av bilden syns det en liten liten röd prick som markerar var vattenfallet vi vandrade till ligger. Så duktiga var vi!

Lek och bus på berget

Kejsarsnitt och chapatihäng

Nu har nästan en vecka gått sedan sist och mycket har hänt. Vi har varit på sjukhuset och upplevt massor med saker. Jag (Moa) har varit på pediatrics med alla ungar under fem år. Jag trivs bra där, även om de skriker ganska mycket. Nu har det varit ganska lugnt enligt syrrorna där, bara 17 patienter, så bara ett barn i varje säng. Någon gång har det varit runt 100 barn, då har de fått ligga fem barn i vissa sängar...
På pediatrics har jag fått ge mycket mediciner, injektioner och lagt om sår. En baby på 2 månader har septiska sår med gangränös vävnad ner till benet, mamman är HIV+ så vi har lagt om med stor försiktighet. Att sätta pvk på små barn var ingen konst, men att försöka sig på 4-åringar var inte helt lätt. De blir väldigt arga och skriker väldigt mycket... Här är det inget pluttande med embla kräm innan eller smärtstillande här kör man bara. 

                        Jen på female ward och doktorn som vi kallar popeye

Så nu till mig (Kim). Jag har varit på maternity ward där det tas hand om dels sjuka blivande mödrar samt mammor och bebisar efter förlossning. Jag hade sett väldigt mycket fram emot att vara på den avdelningen men blev gravt besviken första dagen då den ansvariga sjuksköterskan visade sig vara en surgubbe som var "demoraliserad" och inte ville visa mig runt. Jag kände mig något tappad. Jag lyckades i alla fall smälta upp gubben något med mina små försök till kiswahili och bukusu och andra dagen var han på bättre humör! Jag har fått vara med om mycket, första dagn kom jag in i förlossningsrummet under en pågående förlossning, det var bara att dra på handskarna och göra sig beredd för eventuell assistans. Ungen var redan ute, men jag fick i alla fall hjälpa till med att förlösa placentan. Så, jag har förlöst en placenta. Nästa stora grej jag fick erfara var när en blivande mamma kom in med ymniga vaginala blödningar och utan fosterljud. Hon var i runt vecka 34. För att rädda mammans liv fick det bli ett akut kejsarsnitt. Så, efter att ha förberett henne för operation, vilket jag gavs hela ansvaret för, tog jag med henne till Main Theatre (operationssalen) och satte på mig op-kläder och fick vara med och bevittna kejsarsnittet. Vilket utfördes till smörig pop-musik och mycket skvallrande bland personalen. Jag fick vara med och dra ut det döda fostret och svepa in det i en sjal. Det var stort. Och känslosamt. Men jag har fått blodad tand för kirurgi och ser nu fram emot min placering på kirurgen i höst, ska bli skoj! Annars har det varit lite torka på avdelningen, inga förlossningar. Det är tydligen lågsäsong nu. Men jag skall tillbringa ännu en vecka där om ett par veckor och hoppas på att vara ed om en lycklig förlossning då.

Så det var vår vecka på sjukhuset!
Idag är det min födelsedag (Moa) och vi vet ännu inte riktigt vad som vankas. Vi skall träffa doktorn på sjukhuset runt 10-tiden och sen får vi se. Vi har själva lite planer på en hajk till Mt Elgon, men vi får se. I eftermiddag skall vi gå och hämta våra skräddarsydda klänningar som vi beställde i onsdags, hoppas de bli fina. 100 kronor styck är ett riktigt kap tycker vi. Igår kväll var vi hemma hos våra vänner Pauline och Ben igen. Pauline lärde oss att laga chapati och green grams. Chapatin är en ganska lång process, men när man är flera är det väldigt trevligt. Allt blev mycket gott, det godaste vi ätit hittills! Vi hade en livlig diskussion med Ben angående om man får slå sin fru eller ej. Vi tyckte ju såklart att det aldrig är ok. Ben kom med lite olika scenarion då det skulle kunna vara ok och efter många turer hit och dit kom vi fram till att vi helt enkelt tycker olika. Nästa gång undviker vi nog det samtalsämnet. Det är ju självklart inte bara Ben som tycker så här, hela kulturen skiljer sig starkt från den svenska. Skilsmässa är sälla ett alternativ.

Nu får vi se vad som väntar oss denna dag. Uppdatering kommer!

Blickar framåt

Söndag, Kim ligger och sover efter lunchen, jag har också tagit en lite lur för att orka vara upp till matchen i kväll. Här börjar den inte förrän 21:45 och då brukar vi slumra.

Det har varit en jobbig vecka, och nu kan det nog bara bli bättre. Kim har varit sjuk, först feber, huvudvärk och ont i magen. Följt av diarré och misstankar om malaria. Så i onsdags testades hon för både malaria och tyfoid feber, men alla prov var negativa. Hon fick ändå lite mediciner och blev hemskickad. I fredags gick vi till sjukhuset för vår doktor (kontaktperson) ville titta på henne. Så vi gick dit i maklig takt och satte oss för att vänta på honom, som vanligt var han sen och jag irriterad. Efter nästan en timmes väntan mår Kim riktigt dåligt, svimmar och får ett av sina krampanfall. Jag har ju varit med om det tidigare, men blir ändå nervös eftersom att vi befinner oss där vi är. Sjukvårdspersonalen bär in Kim i ett undersökningsrum och där börjar vår 7 timmar långa vistelse som patient och anhörig på Kimilili District Hospital. Kim får relaxerande injektioner och jag försöker övertyga doktorerna om att hon inte har epilepsi. Efter ett tag ringer jag Kims pappa för att fråga hur länge hennes anfall brukar vara och får lite stöd av honom, han förklarar även för doktorn vad det handlar om och det lugnar dem lite. Så efter 1,5 timmes kramper så somnar hon äntligen. Senare mot kvällen får vi åka hem, jag med förmaningar om att sköta hennes intravenösa dropp och att få henne äta, Kim själv minns inte särskilt mycket.

Nu har det gått två dagar, vi har båda vilat upp oss, Kim mår mycket bättre och vi ser fram emot en ny vecka fylld av möjligheter. Imorgon skall jag börja på barnkliniken och hon på förlossning/mödravård. Förhoppningsvis får vi vara friska denna vecka. Till helgen blir det utflykt, mont elgon eller kakamega forrest för lite djur- och naturskådning. Idag har vi tagit det lugnt, strosat omkring på en promenad i grannskapet med våra vänner Lilian och Reagan, tagit lite bilder och njutit av vädret. Här är nästan alltid perfekt temperatur på dagarna, i solen snudden på för varmt. Kim har kollat upp priset på dreadlocks, 200 shilling vilket motsvarar ungefär 16 sek. När Kim har kollat i Malmö kostar det 5000 sek, det är ju löjligt.

Både jag och Kim är stundtals lite trötta på maten här, det blir mycket samma likadant. Vi fantiserar om potatissallad, kallrökt lax, att grilla, jordgubbstårta, pasta och annat gott. Ikväll ska vi önska pommes frites, det har de i allafall, och fast vi inte tycker det är någon höjdare hemma är det delikatess här! Igår köpte vi hem mango och ananas och lyxade oss framför ett avsnitt modern family på datorn. Mangon här är av en annan värld, hemma gillar jag inte ens mango, det är för att den aldrig har varit så här god.

Nu ska jag nog ta och skaka liv i snusmumriken bredvid mig för hon har sovit i snart 2 timmar. Vi hörs snart igen! 

Fridens liljor

              Kimililis fina färgglada cykeltaxis och dess ståtliga chaufförer!