torsdag 28 juni 2012

Diarreha mornings!


                                 Stella vår matmoder!

Orienna! (det betyder hur e läget på bukusu).
Torsdag kväll allaredan, denna veckan har gått i en rasande fart eftersom den började i Kisumu. Kisumu är nu en historia vi lägger bakom oss och nu blickar vi framåt. 
Tänkte vi, och så gick Kim och fick malaria eller nåt annat skit, nu börjar hon bli lite bättre, hon kan ju äta ett par djungelvrål. Så igår eftermiddag testades hon på labbet på sjukhuset för malaria och tyfoid feber. Testen visade båda negativt, men hon fick malariamedicin ändå, eftersom att i tidigt insjuknande har inte parasiterna frodats så mycket ännu så dom syns inte i mikroskåpet.
Vi hade ju tänkt oss en tripp till Nairobi för att fixa nytt pass till henne, men vi skjuter upp det, för vem vill ha diarré i en matatu? (liten vit skåpbil).

                                                 Female ward
 
Medan Kim har legat på latsidan och vilat upp sig har jag varit på sjukhuset. Har fått sätta lite pvk:er, ge mediciner hit och dit. Får hålla koll på sjuksköterskan på male ward så att han gör rätt eftersom att han är väldigt vimsig, men väldigt snäll! Idag hände dock något jobbigt. Det kom in en ung man som blivit förgiftad (detta visste vi dock inte då), han var medvetslös, hade rosslande andning och var iskall. Min handledare (vimse) gick iväg för att hitta en läkare, så jag blev ensam kvar med patienten. Försökte tänka ABCDE så jag lyssnade på hans andning som var typ 5 andetag per minut, kände efter puls utan resultat och la honom i stabilt sidoläge. När läkaren kom sa jag hur det var, men hon tyckte nog att patienten redan var död. Jag ville göra HLR, sjuksköterskan tryckte lite försynt med ena handen på patientens mage, jag blev arg och sa, jag kan göra det på riktigt istället!!! Läkaren lyste lite i ögonen på patienten och sen lade sjuksköterskan filten över patientens huvud. Han dog mitt framför mig. Pust.
Vad lär jag mig av detta? Patienten kom in lite försent till sjukhuset, men hade det varit i Sverige hade man kunnat göra så mycket mer.

             Utanför Stellan hus, vi äter hos henne varje onsdag

                                       En del av sjukhuset

Sjukvården skiljer sig mycket överlag mellan Kenya och Sverige. Här ges det antibiotika i förebyggande syfte och den huvudansvariga sjuksköterskan vet knappt vad MRSA är för något. Patienten kommer ju troligen att få en infektion på sjukhuset, så det är lika bra att förbereda sig med lite bredspektrum. De koncentrerar sig också på vissa diagnoser. Malaria, Tyfoid feber, Pneumoni, Tuberkulos och HIV. Detta är de vanligaste tillstånden. Vi har frågat om de har mycket cancer och hjärt-och kärlsjukdomar så som vi i Sverige, men de påstår att så inte är fallet. De lever ju en mycket bättre livsstil. Vi tror dock att det också beror på att de inte kan diagnostisera cancer och att livslängden är runt 60 år här till skillnad från hemma. I Kenya har man enligt en sjuksköterska hellre HIV än cancer, för med HIV kan man ju i alla fall leva 20 år till. Här går man inte och kollar upp sin hälsa, har man en utstående knöl och den har blivit väldigt stor, så kanske man börjar undra vad det kan vara och då är det redan försent.  Dessutom kan man ju bara få behandling för cancer på två ställen i Kenya + att det är väldigt dyrt. Man har inte råd att ha cancer helt enkelt, det är billigare med HIV.
Vi har fått lära oss att man kan ta både det systoliska och diastoliska blodtrycket utan stetoskop, men man måste vara väldigt duktig och rutinerad, det är därför vi inte kan det. För er som läser och inte är sjukvårdspersonal så kan man inte känna det diastoliska på det viset...


Vi kom just tillbaka från kvällsmaten som bestod av ugali och stekt ägg. Vi träffade Josef som nu är vår före detta vän, vi pratade religion och han kunde inte förstå att många svenskar inte tror på Gud. Vi hade en väldigt intressant diskussion, han satt mest tyst och förtvivlad medan vi kom med massa bra anledningar till varför vi inte tror på allt vad bibeln säger. Speciellt när han jämförde sin före detta flickvän med ett citat ur bibeln, kvinnor är svaga varelser... där small det till. Vi har haft många intressanta diskussioner med våra vänner här. När vi för ett tag sen tog upp homosexualitet blev det ett herrans liv. Det är olagligt i Kenya och framför allt så går det ju emot Gud ord. Några av dem menade att killar som ligger med killar bara är uttråkade och deprimerade. Det var kul... Vi höll med om att om det var anledningen så var det ju lite konstigt.

tisdag 26 juni 2012

Idag skall vi tala om hästar, män intä vilka hästar som hälst utan flooodhästar!!

Nu har vi inte hört av oss på ett tag, men vi har haft mycket att stå i. Förra veckan gick som planerat med sjukhuset. Jag fick vara med på två operationer av bröst, inte var det implantat det handlade om utan abscesser som tillkommit pga att flickorna inte visste hur de skulle amma. Den första flickan vi opererade var 16 år och hade fått sitt första barn för 2 månader sedan. Eftersom att det är ett mycket smärtsamt ingrepp att dränera bröstet från mjälk, blod och var så sövde vi flickan. Men bara lite halvt eftersom att det inte har utrustning till att intubera. Det var ganska obehagligt när flickan var halvt medvetande, yrande och visade på stora smärtor. Men ingreppet gick bra, hon slutade aldrig att andas (!) och dagen efter var hon mycket bättre.

Kim har gjort det till sin uppgift att på male ward göra allt hon kan för att en liten pojke med ett sår på smalbenet ner till benet skall få smärtstillande innan såromläggningen. Hon har också propsat på vikten av att redskapen som trycks in i såret skall vara rena eller sterila. Nu verkar det som om hennes kämpande har lett till att såret äntligen efter månader, har börjat läka och pojken skall nu få en hudtransplantation. En riktig hjältinna!

I fredags på självaste midsommarafton var vi ute på fältet som vi kalla det. Först fick vi lite utbildning på hur sjukvårdssystemet fungerar här i Kenya. Kimilili district hospital är t.ex. ett grad 4 sjukhus. Det finns grad 1-6 då grad 1 består av hälsoarbetare som är "vanliga" människor som får lite utbildning inom hälso- och sjukvård och som sen går runt i grannskapet bland sina grannar och informerar om vikten av att tvätta händerna och använda myggnät och sånt. Sen stiger graderna till grad 6 som är stora sjukhus med de mesta resurserna. Typ som våra universitetssjukhus. Kimilili är alltså grad 4, men mer som ett mellanting mellan 3 och 4 eftersom att vi inte har en röntgen.
På vår fältstudie var vi på en dispensär som är grad 2. Det är som en minivårdcentral ledd av sjuksköterska. Hälsoarbetarna var där och hade gruppdiskussion om hur de skall få fler kvinnor att föda sina barn på sjukhus istället för hemma. Det var intressant att höra om hur mycket skrönor som finns här. Exempelvis att placentan är barnets tvilling. Det föds två barn, det ena skriker och det andra är tyst och det som är tyst skall begravas hemma och får inte tas ifrån mamman förrän pappan har sett den.
Efter vår lilla fälttripp åkte vi till Kisumu där vi skulle spendera helgen för lite semester och det överlåter jag till Kim att skriva!

Förlåt förresten att detta inlägg blir jäkligt långt...

Såå, hallååå eller!!! Kisumu, eller skall vi kalla det för Kiss-buuhuu (jag vet att detta var en dålig omskrivning men nedan följer en förklaring!).

Ödet ville inte att vi skulle åka och så här i efterhand så hade vi önskat att vi adapterat lite mer av Bukusu-folkets vidskeplighet och lyssnat till ödet och stannat kvar i Kimilili, men så var inte fallet. Halvvägs till Kisumu blir vi stående i en bilkö och av andra bilister som fastat i kön får vi veta att en lastbil har vält ca 1 km längre fram och hela  vägen är blockerad ( att skriva att båda vägbanorna var blockerade skulle vara en grov försköning av västra Kenyas vägar då huvudvägarna är smala som 1,5 vägbanor). vi väntade ett litet tag men som Dr Mutoro så fint påpekade skulle vi få stå där i 2 dagar innan något skulle hända så vi valde att vända om och ta skogsvägen som skulle gå parallellt med den "stora" vägen. Nu har det hunnit bli mörkt. Vi befinner oss mitt inne i djupaste djungeln och "vägen" vi kör på liknar mer en bred stig. Nej, en stig skulle vara plattare och färre stenblock skulle ligga i vägen. Jag frågar lite snällt Dr Mutoro, som för övrigt kör som en biltjuv, hur lång medellivslängden för en bil är i Kimili, och föreslår lite blysamt 2 år. Han skrattar rått och svarar att "ja, i bästa fall!". Vi kommer i alla fall ut igen på huvudvägen efter cirkus 40 min och har som tur var precis kommit förbi olycksplatsen. Resten av bilfärden förflöt relativt smärtfritt fram tills att vi kommer till en liten vägby där Mutoro "missar" att det är ett väggupp och kör över det i runt 70 km/h. Vi flyger. Moa smäller huvudet i sidoväggen och jag som sitter i mitten flyger upp i taket. Bilbälten är ju överreklamerat. Men vi återhämtar oss efter nära-döden-upplevelsen och efter en 5 timmars bilfärd (som egentligen skulle ta 3 timmar) är vi framme i Kisumu, relativt oskadda.


Jag och Moa bor på ett hotell som även har en nattklubb med dunkande afrikanska rytmer fram till klockan halv 6 på morgonen. Nej vi fick inte vår skönhetssömn den natten. Lördagen spenderades på Viktoriasjön i en liten båt med en skojjig guide som förövrigt var ett vandrande uppslagsverk. Vi fick se flodhästar, två svarta kobror, en mängd olika fågelarter, varaner och längs kusten zebror, gazeller och impalas. Målet på resan var ett naturreservat som låg som en ö i sjön. Det är en skog som planterades för sju år sedan som nu huserar en mängd olika djur. Superhäftigt!! Många bilder blev tagna och allt var frid och fröjd. Efter tre timmar på sjön bar det av för att hämta upp Dr Mutoro på ett universitet och efter lite lunch blev det hotelljakt. Vi var inte så sugna på dunka dunka hotellet en natt till. Vi blev huserade i en liten lägenhet och spenderade eftermiddagen med promenad och te-drickande. Vi fick även smaka på en typ av mandazi fast med kanel i, hur goda som helst!! Sedan blev det fisk från Viktoriasjön till middag och en tidig läggdags.

Så kommer vi nu fram till söndagen... Vi hade läst i guideboken om Kiboue market, tydligen en av Kenyas häftigaste marknader så vi bestämde oss för att bege oss dit och ge den ett försök. Vi packade ihop våra saker, checkade ut och väntade på att vår chaufför skulle komma tillbaka efter att ha lämnat av Dr Mutoro på universitetet. Han kommer och och med sig har han en ung kille i 30 års åldern som presenterar sig som Eric. Vi får veta att han inte känner chauffören men att han känner Dr Mutoro. Fine tänker vi. Bilen ville inte starta och vi övervägde att promenera till marknaden men precis som vi skulle lämna fordonet med väskor och allt så startade det och så bar det av. Vi kommer fram till marknaden och då det är mycket varmt ute bestämmer vi oss för att lämna våra ryggsäckar i bilen. Vi tänker även att en marknad säkerligen innebär många tjuvar och känner att ryggsäckar kanske inte är det bästa alternativet. Vi såg även att Dr Mutoro lämnat sina två datorväskor samt sin resväska i bagaget. I alla fall så gömmer vi ryggsäckarna så gott det går under sätet och lämnar bilen. Lilian lämnar även hon sin handväska men i sätet. Det är fullt av folk. Kaos. vi strövar omkring på marknaden; jag, Moa, Lilian, chauffören Joseph och Eric. Marknaden är... lerig!! och fullt med stånd där det såldes allt från kläder (antagligen många skänkta kläder då vi såg både H&M märke och andra svenska märken på kläderna), grönsaker, frukt, råttgift, tyger, filmer, skor, väskor och diverse hushållsprylar. Moa hittade en fin grön kjol och två tyger medan jag förlustade mig med en klänning och ett tyg. mycket nöjda återvänder vi till bilen och planerar att nästa stopp skulle bli Kisumus museum. Dock blev detta inte fallet. När vi hoppar in i bilen upptäcker vi till vår förtvivlan att våra väskor är borta. dvs min, Moas och Lilians. inte Dr Mutoros tre väskor i bagaget. Därför blev nästa stopp istället Kisumus polisstation där vi fick göra en anmälan. Det som stals var bla Moas kamera, i-phone, kläder och lite till medan jag blev av med mobil, pass, kontanter, kläder och lite sådant. Surt. Så nu vankas det en liten tripp till Nairobi trosdag kväll till och med fredag för att skaffa ett provisoriskt pass till mig. Men sånt är livet och vi är glada att rånet skedde som det skedde och att vi inte blev rånade face to face eller hotade eller några sådana hemskheter. Det är ju trots allt bara materialistiska saker som försvunnit. Stölden resulterade i alla fall att vi fick stanna ytterligare en natt i Kisumu och vi kom först tillbaka till Kimilili igår på måndagen. Det kändes väldigt skönt att vara tillbaka och se våra vänners snälla ansikten. Vi känner oss faktiskt riktigt hemma i Kimilili nu vilket är mysigt!

Snipp snapp snut så var denna dumma resa slut!

 

måndag 18 juni 2012

Wet musongos

Idag har vi sprungit hem från sjukhuset i monsunregn. Eftersom att varken jag eller Kim hade lust att använda toaletten på sjukhuset (som inte har nåt papper, ingen toastol och inte går att stänga dörren till) så fick det bli en tjurrusning genom Kimilili i ösregn. Och då menar vi inte ösregn som vi har hemma utan som om Gud hällde ut badvattnet med en väldig fart.
Ja nu refererar vi till Gud, vi var ju på en 4 timmar lång gudstjänst igår i Deliverence church. Det var intressant och de sjöng fina sånger, men tyvärr var det en pastor som skrek hela tiden när han predikade så jag fick hålla för öronen och Kim fick smak på lite tinnitus. Men men nu har vi klarat av det också.

Idag är det Kims födelsedag och vår första dag på sjukhuset. Jag (Moa) höll på att svimma (igen, gjorde det första besöket på sjukhuset också, men undanhöll er den informationen då det kändes lite pinsamt). Det löste sig genom att jag slängde mig ner på en bänk med fötterna i vädret och tryckte i mig lite ren glukos.
Kim fick en liten illaluktande present i form av ett enormt sår in till benet som sjuksköterskorna så fint ville hälla socker på. Kim började nästan själv gråta av medlidande när sjuksköterskan tog en osteril kompress och gnuggade obarmhärtigt den lilla benpipan på 7-åringen så att han tjöt.
Ja detta var alltså vår första dag på sjukan, men det blir säkert värre... Vi har båda upptäckt att kenyansk sjukvård skiljer sig markant från den svenska och det beror mycket på brist på resurser, men kanske ibland lite okunskap. Vi har båda fått höra att, ja vi vet att detta är fel, men vi afrikander är så här... jaja.

Efter denna långa dag hamnade vi till sist på Dr Mutoros kontor där vi planerade inför helgens utflykt till Kisumu. Denna stad ligger vid Viktoriasjön och vi skall spendera 2 nätter där till helgen. Kanske får vi syn på en liten, eller stor hippopotumus. 


Kim har förresten hittat en liten kenyan som hon skall gifta sig med. De skall antingen flytta till Sverige, där lille Reagen skall arbeta deltid som taxichaufför och deltid som pastor. Eller så skall de stanna kvar i Kimilili där Kim skall jaga och slakta de djur som Reagen så fint tillagar i restaurangen som vi käkar på varje dag. Fridens liljor vare med dem.

I natt hade vi en lång sömnlös stund. Moa rapade, fick då en panikattack eftersom att rapen påminde henne om hennes fekala rapar i Nepal innan hon blev sjukare än sjukast. Så i panik fick hon för sig att hon skulle bli kass igen. Första ångestattacken någonsin, förhoppningsvis den sista på denna resa. Kim trodde först att det var ännu ett skrik i sömnen från Moas sida. Det första väcktes hon av härom natten, då Moa förtvivlat skriker - Jag ser ingenting, jag kan inte se! Kim svarar... - Kan det vara för att det är mitt i natten och kolsvart? Sen fattar hon att Moa saover. Moa fortsätter att skrika, men jag ser ju ingenting! Kim - men tänd lampan då? Moa - Jag är så rädd!
Sen somnar hon sött igen. Kim har numera två innestående nattskrik att ta ut vid behov.

Det var allt för denna gång

ses samma tid, i samma kanal nästa vecka!

torsdag 14 juni 2012

Still alive!

Då var vi framme i Kimilili. Vi kom hit efter en mycket lång bilresa igår vid 17.00. Denna delen av Kenya är mycket vacker, grönt, frodigt och väldigt kuperad terräng. Vägarna hit var mer eller mindre dåliga och jag fruktade för livet då vår chaufför gjorde några våghalsade omkörningar, men vi kom fram till slut. Idag har vi varit på sjukhuset och fått en rundtur, det var speciellt, många intryck. Patrick Mutoro är en trevlig pajsare han visar oss runt och organiserar vår vistelse minutiöst. Människorna här är trevliga och glada,  men ibland får man en känsla av att de bara ser en som pengar och det är lite jobbigt eftersom att vi inte har så mycket av den varan. I helgen skall vi upptäcka Kimilili på egen hand, Patrick kallar det problem based learning vi skall råka ut för saker för att lära oss..men det blir nog bra! Jag och Kim kommer bli ännu bättre vänner efter denna intima resa då vi delar rum, med toalett bakom skynke. Så ni som tidigare följt mina resor, ni kommer inte bli besvikna, även denna resa kommer innehålla en hel del bajshistorier. Just nu är vi dock friska och glada i magen!

  

tisdag 12 juni 2012

Resan har börjat...

Då var vi på plats i Doha, Qatar. Resan har hittills gått mycket bra. Nu har vi en lång väntan framför oss innan nästa flyg mot Nairobi bär av. Vi ska gå och äta lite gratis mat som flygbolaget erbjuder under långa väntetiderFår se hur det ska smaka! Fridens liljor och på återseende

måndag 11 juni 2012

Spänningen stiger

Här sitter jag nu med min rykande färska blogg...
Jag trodde nog aldrig att den dagen skulle komma, men tydligen så gjorde den det.
Situationen ser ju sådan ut att jag ska till Kenya i morgon och detta måste jag ju skriva om.
Så eftersom resedagboken läggs ner så var det rätt tillfälle att starta något sånt här! En sommar i Kenya
blir det. Åtta veckor på Kimilili District Hospital i västra delen av Kenya, Kimilili. Tillsammans med min gode vän och kollega Kim Molander skall vi i egenskap av sjuksköterskestudenter lära oss mer om kenyansk sjukvård och troligen en hel del om kulturen.
Välkomna!

Dagen idag känns pirrig och både jag och Joa är lite sega och trötta, han åker till London imorgon medan jag drar längre söder ut. Väskan är packad, tågtiden är kollad och mjölken är uppdrucken.

Kenya här kommer jag!

                 Om ni tittar noga ser ni den röda fläcken, där är jag!