Hemma bäst!

Nu är det en vecka sedan jag och Kim satt här i mitt kök på södra esplanaden och frossade frallor, yoghurt och annan god SVENSK frukostmat. En vecka går så snabbt. Fortfarande känner jag mig som om jag lever lite i ett vakuum, jag bor i en bubbla och alla andra bor utanför. Jag antar att det går över när jag landat lite i vardagen igen. På något sätt är det nu jag börjar förstå vad vi egentligen gjort där borta. Blir lite överrumplad av mig själv ibland när tankarna kommer på alla händelser jag var med om, det är läskigt att jag tyckte vissa saker var helt normala där borta, och nu, hemma kan jag inte förstå att det hände.

Jag uppskattar att jag är född och lever i Sverige! Jag hoppas att den känslan håller i sig ett bra tag. Allting jag ser och gör och framför allt äter känns så lyxigt och jag är så glad att jag är hemma igen. Samtidigt känns det orättvist att jag har det så bra och mina vänner och kollegor är kvar i Kimilili och kämpar på med sina och andras liv. Men så går ju inte heller att gå och tänka, så nu njuter vi!

Kenya har nog förändrat mig lite. Visst har jag fått kunskap som jag kan använda inom vården här, lärt mig om nya sjukdomar och mediciner och sånt, men mest av allt har jag nog ändå lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att jag klarar av att stänga av mig själv vid jobbiga, tuffa situationer, men jag har också lärt mig att min kropp inte är lika bra på det och vill svimma hela tiden. på ett vis hoppas jag att jag bli som vanligt igen snart, eftersom jag känner mig lite borta och disträ, samtidigt hoppas jag att känslan hänger kvar och att jag alltid kommer bära med mig vissa av upplevelserna, och det gör jag nog. Lite äldre och klokare har jag nog blivit.

Alla fantastiska äventyr har ett slut. Och även om jag är väldigt nöjd med vår resa och jag ångrar inte en sekund att jag åkte iväg så var något av det bästa med resan att komma hem igen.  

Men jag kommer lätt tillbaka till Kenya, och det kommer inte dröja allt för länge!

Sluttampen är här!

Ännu en vecka har passerat och vi sitter nu i Nairobi sista kvällen innan hemgång. Den senaste veckan har varit händelserik. Vi har känt oss ganska rastlösa på sjukhuset, känt att vi snart skall åka så vi har gått runt och pratat med alla på avdelningarna, tagit farväl av våra kollegor som personalen faktiskt har blivit under dessa åtta veckor. Kimilili District Hospital är så pass litet att vi nästan känner alla i personalen nu, speciellt sjuksköterskorna. Vi kommer att sakna många av dem.

I tisdags kväll var vi inbjudna på middag hemma hos David, vår brittiska kompis Marks bekanta. Vi avnjöt en stor middag med alla kimililis delikatesser, och det var mycket gott, en av de bästa måltiderna här i Kenya. Vi hade mycket trevligt och känner att vi fått riktiga vänner i dessa människor, hoppas att vi får träffa dem igen. David ordnade även så att vi uppleva en omskärelsefest. Så han kom och hämtade oss tidigt onsdagmorgon vid 5-tiden och så körde vi in i Matilli, en liten by i Kimilili. Vi var båda förväntansfulla, med lite pirr i magen av både nervositet och lite obehag. Vi gick hem till familjen dit de unga pojkarna skulle komma och väntade. På väg dit hörde vi deras sång på långt håll när de gick från sjön där de blivit badade och inlerade. Männen som skulle omskära dem stod och väntade med sina slöa knivar, stämningen var förväntansfull och det var massor med folk. När pojkarna kom närmare tystnade sången och plötsligt kom de fram på gården och ställde sig framför folkmassan. De stirrade upp på sina fäder och omskärarna trädde fram och gjorde sitt jobb. Ingen av pojkarna rörde en min. Jag blev nästan tårögd, de är så små och de utstår sån smärta. Allt gick väldigt fort, vi, jag, Kim och Mark virade in pojkarna i tyger för att de skulle värma sig och sen var ceremonin över. Det var en upplevelse vi aldrig får igen. Förhoppningsvis är detta ett inslag i kulturen som kommer försvinna snart.

Onsdagen spenderade vi på sjukhuset och på kvällen åt vi middag hemma hos vår doktor Mutoro. Vi fick reda på att han har två fruar och tio barn, han som promotar så mycket för family planing…  Det var trevligt. Vi hälsade på hans 100-åriga pappa och 86-åriga mamma. Kunde inte kommunicera särskilt mycket med dem, men men.

Så på torsdag morgon var det så dags att ge sig av från Kimilili för gott. Lilian, vår tjej på hotellet och hennes kusin Gotfrid följde oss till bussen halv sju på morgonen och i ett vackert soluppgångsljus vinkade de av oss och det bar iväg mot Nakuru. Kändes lite surrealistiskt att se Kimilili för en sista gång utan att veta om vi någonsin kommer tillbaka, men det får vi väl tro.

Väl framme i Nakuru hittade vi en kinarestaurang där vi slog oss ner med vårt enorma bagage. Vi åt och drack mycket gott och beslöt oss sedan för att leta rätt på vårt hotell. Vi hade fått ett tips av guiden på kenya wild life service om detta ställe, och jag hade ringt och pratat med dem tidigare under veckan. Ett dubbelrum skulle gå på 2800 shilling vilket är typ 250 sek. Så vi förväntade oss inte allt för mycket då Nakuru är en storstad och hotell inte är jättebilligt. När vi kom fram till Kivu hotell blev vi först mörkrädda när vi insåg att det var en resort med pool och gym och grejer. Vi tänkte att näe detta kan inte vara rätt, detta är säkert svindyrt och nu måste vi hitta något annat. Men väl inne fick vi reda på att priset stämde och att allt ingick! Jippi! Pool för första gången på två månader, vi beslöt oss för att stanna två nätter istället för en som vi planerat och firade med vin på kvällen! Äntligen lite semester.

Dagen därpå hade vi bokat en guide och bil i Nakuru National Park. Guiden Mato kom och hämtade oss vid 7-snåret och vi for iväg till parken.  Det var en upplevelse för sig! Helt otroliga vyer, sjön är så vacker och har ett rikt fågelliv. Parken har även stora öppna ytor, skog, berg och djungel. Helt klart bland det bästa vi gjort på resan. Det var vilda djur vart vi än tittade, bufflar, flodhästar, noshörningar, giraffer! Så himla häftigt och så nära! Både jag och Kim var överväldigade när vi kom tillbaka till hotellet och slutkörda efter att varit på helspänn i över 4 timmar. En lugn eftermiddag vid poolen blev resultatet.

Nu befinner vi oss alltså i Nairobi hos vår familj! (ägaren till hotellet i Kimilili). Vi kom hit igår vid lunch. Shoppade loss på en marknad i centrum och har sedan dess umgåtts med familjen. Idag har vi så klart varit i kyrkan allihopa, var intressant som vanligt. Nu slappar de unga i familjen framför en halvkass actionfilm, mamma och pappa har gått och lagt sig och jag sitter vid köksbordet och skriver. Det känns ganska bra, men jag kan inte vänta tills vi är hemma igen, längtar mycket!

Skriver när vi kommit hem!

Safari salama (trevlig resa)   

Säsong för omskärelse

Struts i stan

Stora och stenhårda

Randigt är trenden i år

Måndag och sista veckan på sjukhuset har börjat. Det är som sagt säsong för omskärelse här i Kimilili och festivalen är i full gång. På vägarna runt om i byn springer stora klungor av unga "män" 10-14 års ålder runt och sjunger och dansar. Efter att de gjort detta i 3 dagars tid festar de galet en hel natt och dricker the local brew, typ hembränt. Morgonen efter klockan 4 tas de ner till en sjö eller flod där det tvättas i iskallt vatten. Deras farbröder smyger sig på dem och kastar antingen inälvor eller lera på dem i ansiktet och på kroppen. Den som då rör sig en tum skrattas åt eller blir slagen. Sedan smörjs de in i lera. Efter detta går de hem till sin familj, de ställer sig utanför dörren och omskäraren kommer smygande som en tjuv och knipsar av förhuden. Förhoppningsvis är det bara förhuden som åker... Om pojken skriker, blinkar eller gör minsta väsen av sig, får han skämmas och räknas inte som en riktig man. Familjen slaktar även en ko, bjuder in alla släktingar och vänner och det är stor fest. Pojkarnas kön lämnas efter omskärningen till att läka av sig själv.

I morse när vi kom till sjukhuset var det lång kö utanför den lilla operationssalen. Många familjer väljer numera att låta omskära sina pojkar på sjukhuset. Det är säkrare, billigare och det görs under lokal anestesi. Dessa pojkar riskerar ju såklart att bli retade av sina "modiga" kamrater. I morse kom det även in en pojke med komplikationer efter natten och morgonens bravader. Omskäraren hade kapat nästan hela ollonet och istället för att pojken blev man, blev han av med sin manlighet. Helt fruktansvärt! Nu skall de försöka rädda det som kan räddas och i alla fall göra så att pojken skall kunna kissa normalt.
Vi har inte deltagit i själva omskärelsedelen av festivalen, bara sett pojkarna springa runt glada och dansande för att sedan se dem leriga, med smärta i blicken gå omkring med små kjolar.

Igår var vi hemma hos Pauline och Ben igen. Vi lagade italienskt, pasta med tomat och äggplanta. Det blev mycket gott! Jag längtar så efter god mat!!!
Nu är det lunchdax inga höga förväntningar gissar på att det blir vitkål och majsgröt... mumsfillibaba!

På återseende!

Präster, tårtor och noshörningar!

Oj oj oj, endast 9 dagar kvar i Kenya! Och så mycket har hänt sedan sista inlägget. Men, vi tar det i ordning.

Förra torsdagen satt jag och Moa och hade precis avnjutit vår kvällsvard i godan ro när telefonen ringer. Det var Maloba, sjuksköterskan jag har jobbat med på Minor Theater och han säger att det är ett kejsarsnitt på gång uppe på sjukhuset och att vi skall skynda oss dit. Med en blandning av panik och lycka och med adrenalinet pumpande i kroppen skriker jag ut till Moa (som förövrigt sitter en halv meter ifrån mig), KEJSARSNITT PÅ SJUKHUSET!!! och Moa, likt en pantomim-artist slår dramatiskt ut med sina armar, och drar ett djupt andetag. Våra bordsherrar ser något konfunderade ut. Vi rusar ut ur restaurangen och beger oss till sjukhuset i en väldans fart, när pikipiki-snubben försöker lura oss på pengar skriker vi "it's an emergency!!!". och han ger med sig och kör oss för halva priset. Vi kände oss väldigt coola och viktiga. Väl framme fick vi svida om och sen blev det dags för ingreppet att börja. Trodde vi. Nej, då kom de på att det inte fanns något kirurgiskt rakblad till hands. Patienten låg på britsen och kved, hade precis blivit renskrubbad och fick nu vänta i ca 20 minuter på att ett rakblad skulle hittas. Det var skrattretande. Särskillt med tanke på att det var ett akut kejsarsnitt då bebisen höll på att avlida inne i magen och att mamman låg och hade anemi. Slutet gott, allting gott. Bebisen levde när den plockades ut och efter lite hjärtmassage och sugande kunde den flyttas till avdelningen där den sedan stabiliserades.

Dagen därpå åkte vi till Kakamega med planen att först besöka sjukhuset där som är ett level 5, dvs ett betydligt större sjukhus än det i Kimilili med betydligt mer utrustning. Vi har lärt känna en kille som är doktor där och han hade lovat oss att visa oss runt. Efter sjukhuset tänkte vi spendera natten i Kakamega för att sedan dagen efter besöka Kakamega Forest, Kenyas enda kvarvarade regnskog. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss då Myk, Dr Kakamega, fick förhinder och inte befann sig i staden. Men, vi var inte så ledsna över det, utan spenderade en superb eftermiddag bara jag och Moa inne i Kakamega, åt en god lunch, besökte supermarketen (jag vet, det är tragiskt att det stora nöjet med att komma till en större stad är att få gå runt och titta i mataffärer!!), kikade lite i andra affärer för att slutligen återvända till hotellet vi hittat för att dricka lite te, äta kvällsmat och sedan få en skön nattsömn. Ja, vår skönhetssömn blev det inte så mycket med då kyrkan som låg tvärs över gatan, just denna natt hade en nattservice med en skrikande pastor fram till klockan tre på natten. Till en början trodde vi att det var en nattklubb, men förstod sedan att det var en pastor som predikade med väldig inlevelse. Jag försökte söva Moa genom att läsa högt ur den enda bok som fanns att tillgå, The Holy Bible, och lyckades väl lite sisådär. Så efter en sömnlös natt begav vi oss ned till receptionen för att höra oss för om bästa resalternativ för att ta oss till Kakamega Forest. De propsade på att en matatu skulle ta alldeles för lång tid och att alternativet antingen skulle vara en taxi eller en pikipiki. Vi valde pikipiki då detta skulle bli billigare och vi förklarade att vi skulle till Kenya Wildlife Service där vi redan hade bokat en guide som skulle ta oss runt i skogen. Tjejen i receptionen fixade fram två pikipiki till oss och förklarade för killarna vart de skulle ta oss. Vi sa igen vårt resmål då vi var medvetna om att det finns flera ingångar till skogen. Och så bar det iväg. Och ja, självklart kör killarna oss till fel ende av skogen. 30 minuters motorcykelfärd till södra delen, när vi skulle 30 minuter norr ut. Efter heta diskussioner med killarna som nu ville ha dubbelt betalt då de kört fel (ologiskt nog), punktering på motorcykeln och en vansinnesfärd i lera blir vi i alla fall avsläppta vid en matatu, 10 minuter från hotellet vi spenderat natten på, och vi åker med den till skogen istället. Ni känner ironin, inte sant?!

Väl framme vid skogen (två timmar försenade) blev vi tilldelade vår guide Ruth. Hon var supermysig och väldigt påläst om skogen, förklarade vilka alla träd och djur var, vad vi kunde använda blad och rötter till och tog oss igenom skogen på 4 timmar. Det var helt fantastiskt vackert!! Skogen är uppdelad i primär regnskog och sekundär regnskog. Vi började i den primära och fick se enorma träd, 300 år gamla. På snåriga, slingriga stigar ledde Ruth oss fram och berättade historier om allt vi såg. Vi såg en mängd olika apor, fåglar, fjärilar, vattenfall och en massor av blommor och träd. Efter de fyra timmarna var vi riktigt smutsiga och trötta i benen och det var med glädje vi satte oss på en matatu hemåt till Kimilili igen. Det var nu lördag.

Söndagen blev en skön vilodag, med lite solande på innegården och uppladdning av krafterna. Dagen efter var det nämligen dags att sätta sig i Martins (ägaren till hotellet vi bor på) bil för att återvända till Nairobi för att hämta upp mitt pass. Martin skulle ändå tillbaka till Nairobi där han bor med sin fru efter ett 10 dagars besök i Kimilili. Det var en lång färd som spenderades med lite utbyte av sagor. Jag berättade för honom en liten saga ur den grekiska mytologin, om jätten Orion och hur det kommer sig att påskägget levereras av påskharen, och Martin berättade en saga om hur en hare och en elefant bestämmer sig för att mörda sina mammor. Den hade inte ens en slutklämm, för den hade Martin glömt. Det blev en liten olustig tystnad. Väl framme i Nairobi blev vi välkomnade av Martins fru, Alice. Hon är en helt fantastisk kvinna, full av glädje, värme och kärlek. Första kvällen försökte hon frälsa oss då Martin berättade att vi ej var troende, men hon släppte det efter en timmes diskussion, som faktiskt var väldigt intressant. Efter en fantastisk middag, och en fin natt i var sin säng (lyxigt för en gångs skull) var det dags att bege oss till Nairobi national park, där vi äntligen fick se lite djur! Vi såg bufflar, giraffer, impalas, gazeller, en svart och två vita noshörningar, strutsar och en pumba! Mycket lyckat med andra ord! Därefter åkte vi till Alice tårtaffär, Alice har för inte så länge sedan öppnat ett litet bageri där hon gör tårtor och annat till födelsedagar, bröllop och andra tillställningar. Vi hade bestämt oss för att lära henne lite svenska finesser. Så på lördagen blev det en smarrig kladdkaka, som inte riktigt blev av svensk kaliber då ingredienserna är lite annorlunda, men den blev helt klart uppskattad. Dagen därpå blev det Kims kakor med vit choklad och ingefära, succé! Alice skall nu börja sälja dem i sin shop.

Alice och Kim i baktagen

Vi fick också nys om att Alice hade en italiensk vän som hade en restaurang lite längre bort. Alice och Vincent brukar byta tjänster, hon säljer hans pizzor och hans hennes tårtor. Vi blev väldigt sugna på att besöka Vincent och hans restaurang och åkte dit på lunch med Mike Alice och Martins son. Vi möttes av en lite galen, men charmig napolitansk italienare. Han blev så klart överväldigad över Kims italienska och blev så glad att han sjöng och spelade några visor för oss, medan vi mumsade i oss pasta med mozzarella, tomater och aubergine. Vilken eftermiddag! Efter vår väldigt lyckade vistelse och med lovord om att komma tillbaka en vecka senare till familjen begav vi oss till nattbussen återigen mot Kimilili.

Idag, lördag skall vi bege oss till Bungoma, en lite större stad för att äta lunch och strosa runt med vår vän Pauline. Vi kommer att sakna henne så mycket när vi åker. Sen är det inte många dagar kvar, nästa vecka har vi tre dagar på sjukhuset, lite middagar och farväl inplanerade innan vi ger oss av till Nakuru och Nairobi. Det känns lite vemodigt, men samtidigt väldigt skönt att åka hem! Vi saknar ju er där hemma.

Tjingeling!

  

Moset i Kakamega forest