Nu är det en vecka sedan jag och Kim satt här i mitt kök på södra esplanaden och frossade frallor, yoghurt och annan god SVENSK frukostmat. En vecka går så snabbt. Fortfarande känner jag mig som om jag lever lite i ett vakuum, jag bor i en bubbla och alla andra bor utanför. Jag antar att det går över när jag landat lite i vardagen igen. På något sätt är det nu jag börjar förstå vad vi egentligen gjort där borta. Blir lite överrumplad av mig själv ibland när tankarna kommer på alla händelser jag var med om, det är läskigt att jag tyckte vissa saker var helt normala där borta, och nu, hemma kan jag inte förstå att det hände.
Jag uppskattar att jag är född och lever i Sverige! Jag hoppas att den känslan håller i sig ett bra tag. Allting jag ser och gör och framför allt äter känns så lyxigt och jag är så glad att jag är hemma igen. Samtidigt känns det orättvist att jag har det så bra och mina vänner och kollegor är kvar i Kimilili och kämpar på med sina och andras liv. Men så går ju inte heller att gå och tänka, så nu njuter vi!
Kenya har nog förändrat mig lite. Visst har jag fått kunskap som jag kan använda inom vården här, lärt mig om nya sjukdomar och mediciner och sånt, men mest av allt har jag nog ändå lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att jag klarar av att stänga av mig själv vid jobbiga, tuffa situationer, men jag har också lärt mig att min kropp inte är lika bra på det och vill svimma hela tiden. på ett vis hoppas jag att jag bli som vanligt igen snart, eftersom jag känner mig lite borta och disträ, samtidigt hoppas jag att känslan hänger kvar och att jag alltid kommer bära med mig vissa av upplevelserna, och det gör jag nog. Lite äldre och klokare har jag nog blivit.
Alla fantastiska äventyr har ett slut. Och även om jag är väldigt nöjd med vår resa och jag ångrar inte en sekund att jag åkte iväg så var något av det bästa med resan att komma hem igen.
Men jag kommer lätt tillbaka till Kenya, och det kommer inte dröja allt för länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar