Wet musongos

Idag har vi sprungit hem från sjukhuset i monsunregn. Eftersom att varken jag eller Kim hade lust att använda toaletten på sjukhuset (som inte har nåt papper, ingen toastol och inte går att stänga dörren till) så fick det bli en tjurrusning genom Kimilili i ösregn. Och då menar vi inte ösregn som vi har hemma utan som om Gud hällde ut badvattnet med en väldig fart.
Ja nu refererar vi till Gud, vi var ju på en 4 timmar lång gudstjänst igår i Deliverence church. Det var intressant och de sjöng fina sånger, men tyvärr var det en pastor som skrek hela tiden när han predikade så jag fick hålla för öronen och Kim fick smak på lite tinnitus. Men men nu har vi klarat av det också.

Idag är det Kims födelsedag och vår första dag på sjukhuset. Jag (Moa) höll på att svimma (igen, gjorde det första besöket på sjukhuset också, men undanhöll er den informationen då det kändes lite pinsamt). Det löste sig genom att jag slängde mig ner på en bänk med fötterna i vädret och tryckte i mig lite ren glukos.
Kim fick en liten illaluktande present i form av ett enormt sår in till benet som sjuksköterskorna så fint ville hälla socker på. Kim började nästan själv gråta av medlidande när sjuksköterskan tog en osteril kompress och gnuggade obarmhärtigt den lilla benpipan på 7-åringen så att han tjöt.
Ja detta var alltså vår första dag på sjukan, men det blir säkert värre... Vi har båda upptäckt att kenyansk sjukvård skiljer sig markant från den svenska och det beror mycket på brist på resurser, men kanske ibland lite okunskap. Vi har båda fått höra att, ja vi vet att detta är fel, men vi afrikander är så här... jaja.

Efter denna långa dag hamnade vi till sist på Dr Mutoros kontor där vi planerade inför helgens utflykt till Kisumu. Denna stad ligger vid Viktoriasjön och vi skall spendera 2 nätter där till helgen. Kanske får vi syn på en liten, eller stor hippopotumus. 

Kim har förresten hittat en liten kenyan som hon skall gifta sig med. De skall antingen flytta till Sverige, där lille Reagen skall arbeta deltid som taxichaufför och deltid som pastor. Eller så skall de stanna kvar i Kimilili där Kim skall jaga och slakta de djur som Reagen så fint tillagar i restaurangen som vi käkar på varje dag. Fridens liljor vare med dem.

I natt hade vi en lång sömnlös stund. Moa rapade, fick då en panikattack eftersom att rapen påminde henne om hennes fekala rapar i Nepal innan hon blev sjukare än sjukast. Så i panik fick hon för sig att hon skulle bli kass igen. Första ångestattacken någonsin, förhoppningsvis den sista på denna resa. Kim trodde först att det var ännu ett skrik i sömnen från Moas sida. Det första väcktes hon av härom natten, då Moa förtvivlat skriker - Jag ser ingenting, jag kan inte se! Kim svarar... - Kan det vara för att det är mitt i natten och kolsvart? Sen fattar hon att Moa saover. Moa fortsätter att skrika, men jag ser ju ingenting! Kim - men tänd lampan då? Moa - Jag är så rädd!
Sen somnar hon sött igen. Kim har numera två innestående nattskrik att ta ut vid behov.

Det var allt för denna gång

ses samma tid, i samma kanal nästa vecka!